Putsbruk och putsfasader
Historia putsbruk:
Under västerlandets historia har bruket genomgått en fascinerande resa, påverkat av förändrade byggtekniker, materialval och samhällsutveckling. Från de första kyrkobyggnaderna på 1100-talet till betongens era på 1900-talet, har bruket varit en nyckelkomponent i byggnadskonsten.
Från 1100-talets tidiga kyrkobyggnader till 1600-talets stora slottsbyggen, dominerades bruket av feta och kalkrika blandningar. Dessa bruk, ofta pressade på plats och bearbetade med slev, innehöll synliga kalkklumpar, kolbitar och träbitar. Färgpaletten var begränsad till fet kalkfärg applicerad i några få lager.
På 1700-talet förändrades brukens sammansättning, och de blev något magrare genom att ofta tillsättas lera som ett billigare alternativ till kalk. Ojämna putsytor med slevmärken blev vanliga, och perioden markerade början på introduktionen av nya material som hydrauliska kalkbruk och kalkbruk med hydrauliska tillsatser som tegelmjöl och puzzolanjord.
Under 1800-talet blev putsen en integrerad del av arkitekturen. Släta och riktade putser var populära, men även spritputs med knottriga ytor och stora ballastkorn blev vanligare. Verktygsspåren var inte längre synliga på samma sätt som tidigare. Hydrauliska bindemedel som cement började användas och importerades först i liten skala, för att sedan bli allt vanligare mot seklets slut.
Efter andra världskriget tog cementbruket över och konkurrerade nästan helt ut kalk som byggnadsmaterial. Betonghus blev normen, och cementputsen blev det vanligaste valet vid nybyggnation, och ofta även vid restaurering.
Bruksklasser. A B C och D samt E
Det finns olika typer av puts, kategoriserade som A, B, C, D och E, beroende på deras hårdhet. Putsbruk består av bindemedel, vatten, ballast och eventuella tillsatser. Ballasten kan variera från fin sand till grövre fraktioner beroende på önskad yta. Fraktionskurvan för ballasten, tillsammans med påslagsteknik och efterbehandling, påverkar hur ytan eller fasaden kommer att se ut. De huvudsakliga ytskikt och struktur av puts är slätputs, spritputs, slamma, stänkputs och, rivputs (vanligen genomfärgad, men ibland ofärgad för efterbehandling med färg som slitskikt).
Cementbruk (A-bruk)
Cementbruket härdar snabbt jämfört med kalkbruk, har utmärkt vidhäftning och är starkt. Det är dock olämpligt att använda cementbruk för att putsa en tegelfasad eller trästomme på grund av dess styrka och oelastiska egenskaper vilket gör att den har en benägenhet att spricka vid minsta rörelser i underlaget. Fördelarna med dessa hårda och täta putsmaterial är att de tål bättre mekanisk åverkan och anliggande snö eller vattenstänk i och med att de har en mindre uppsugande förmåga jämfört med otätare ”putstyper”. Fasad- och balkongsocklar är ett typiskt användningsområde för A-bruk. Slitskikt ovanpå A-bruk består i regel av organiska färger för att nå en god vidhäftning och skydd – särskilt på utsatta ytor i stadsmiljö, där man vill hindra salter, exempelvis vägsalt och urin från hundar, att tränga in i hussocklar.
Kalkcementbruk (KC-bruk) (B/C-bruk):
Denna typ av puts, som innehåller både kalk och cement, är vanligast idag. Blandningen består av 1 del kalkcement till 3 delar sand för både murning och putsning. Det är viktigt att notera att det inte bör användas för att bättringsputsa en fasad som ursprungligen putsats med rent kalkbruk, eftersom det är starkare och kan orsaka sprickor. Dessa putstyper ’är vanligast förekommande på elementmurade (lättbetong) hus eller på tilläggsisolering av stenull. De ger en hårdare yta än kalkputs och hydraulisk kalkputs, men är något följsammare och andas bättre än ren cementbruk. Rätt utförd, armerad med rutnät och pålagd i tillräcklig tjocklek för att uppfylla ”vattenmagasinfunktionen” är dessa putser väldigt uthålliga mot påverkan av väder och vind.
Dessutom är de förhållandevis enkla att rengöra och måla om efter en tid i utsatta miljöer, från t.ex. alger och avgaser eftersom de tål att tvättas hårt med högt tryck och lämpliga rengöringsmedel, som skulle förstöra ytan på kalkbruksfasader. I uppbyggandet av vattenmagasinet kombineras i regel B-bruk och C-bruk på så vis att det hårdare och mindre uppsugande B-bruket appliceras ovanpå nätarmerad putsbäraren och ett tunt skikt s k grundningsbuk (ännu tätare material än B-bruk). Därpå påföres ett gediget lager C-bruk som iom högre kapillärkraft än både grundningsbruket och B-bruket ska leda fukten utåt vid torr väderlek.
Hydrauliskt kalkbruk (Kh-bruk) (D-bruk):
Detta kalkbruk innehåller ämnen som kisel-, aluminium- eller järnoxider och härdar i vatten. En högre andel av dessa ämnen resulterar i ökad hydraulisk effekt och starkare bindning. Hydrauliskt kalkbruk används vid renovering av äldre byggnader där högre hållfasthet eller frostbeständighet är nödvändig. Vanligen används även hydrauliskt kalkbruk som grundbruk och även som första utstockningslager innan andra utstockning och ytskikt av ren kalkbruk påföres för att uppnå ett vattenmagasin som lättare andas ut fukt vid torr väderlek. Vi brukar använda hydrauliskt kalkbruk med god framgång vid partiella renoveringar där en fasad tidigare har renoverats partiellt i omgångar med olika material inom segmentet kalkbruk och C-bruk, och beställaren inte vill bekosta fullständig nedknackning och omputsning. Detta eftersom hydraulisk kalkbruk till egenskaper och hårdhet fungerar som ett mellanting mellan C-bruk och kalkbruk, och även fäster utmärkt i dessa bägge materialen. Även uppsugningsförmågan är något svagare än kalkbrukets, men samtidigt något bättre än C-brukets, varför det blir ett perfekt övergångsmaterial mellan dessa båda. Ett utmärkt slitskikt att applicera på en sådan renovering är t.ex. Weber cal. 246 Kalkfärg Våt.
Kalkputs (K-bruk) (E-Bruk)
Lufthärdande kalkputs innehåller huvudsakligen släckt kalk och sand. Det är mjukt och svagt, vilket gör att det kan anpassa sig till rörelser i underlaget utan att spricka lika lätt som hårdare och tätare material vid minimala rörelser och vibrationer i underlaget. Kalkputs suger upp fukt lättare än cementbruk men frigör också fukten lätt när vädret tillåter. Fram till mitten av 1900-talet användes rent kalkbruk nästan uteslutande. Denna typ av puts används också som offerputs.
När den lufthärdande kalkputsen appliceras startar karbonatiseringsprocessen, där kalciumhydroxiden reagerar med kolsyra och omvandlas till kalciumkarbonat som kristalliserar. Denna process kräver både lufttillgång och rätt fuktighet, eftersom kolsyran kommer från luftens koldioxid som löst sig i vattnet. Detta uppnås genom kontinuerlig efterfuktning. De flesta leverantörer av kalkbruk föreskriver 3 dagars efterfuktning, men för att veta hur mycket och hur ofta fukt ska påföras krävs fördjupad förståelse för härdningsprocessens respons på yttre och inre omständigheter, såsom putstjocklek, underlagets sugförmåga, temperatur, sol/vindförhållanden och väderskyddets art m.m.
Ett typiskt användningsområde för kalkputs är på tegelmurade hus, med kulturminnesmärkning men även på t.ex. burspråk av trä, som inte ska isoleras. På kalkbruk skall alltid påföras någon typ av kalkfärg som ett yttre slitskikt, som likt träfasadfärg vid utsatta lägen behöver tvättas av försiktigt och förnyas med jämna mellanrum – åtminstone var 20:e år. Tyvärr missas detta underhåll alltför ofta vilket innebär att kalkputsfasaderna ofta hinner ta skada av väder, vind och avgaser. Rätt utförd och i tid underhållen kan kalkputsfasader ha en mycket längre livstid. En annan vanlig skadeorsak på gamla kalkfasader är påförande av täta organiska färger i samband med renoveringar, vilka hindrar kalkputsen att torka ut på ett naturligt sätt.
Nya M-klasser
De befintliga klasserna kommer bytas ut till M-klasser så småningom. M-klasserna används redan idag i Europa och tanken är att det ska finnas en gemensam gränsöverskridande klassindelning av bruk. De nya M-klasserna delar in bruk efter tryckhållfasthet.
De nya klasserna blir:
- M10 – A-bruk
- M2,5 – B-bruk
- M1 – C-bruk
- M0,5 – D/E- Bruk
Organiska och oorganiska material vid putsarbeten
Oorganiska material, såsom kalk, cement, murcement, gips eller vattenglas, utgör huvudsakligen bindemedelskomponenterna i ett oorganiskt puts- eller färgmaterial. Det kan dock finnas mindre tillsatser av organiskt material. Ett organiskt puts- eller färgmaterial innehåller däremot främst organiska bindemedelskomponenter, såsom olja, alkyd och syntetiska polymerer (plast). Här används alltså bindemedel som har organiskt ursprung och kan omfatta olika kemiska föreningar som härstammar från organiska källor.
Putsens egenskaper påverkas av mängden organiska material och beroende på önskad funktion kan det vara önskvärt med mer eller mindre organiska material och kombinationer. Nackdelen med organiska material är att man kan riskera putsen ”andningsförmåga” och tillverkare har sedan 80-talet jobbat hårt för att hitta blandningar för dispersionsöppna putser och färger – med varierande framgång. Det man vill åt med organiska putsmaterial och färger är främst att öka dess förmåga att motstå rörelser i underlag och hindra vatten och avgaser att tränga in i putsen. D.v.s. man försöker hitta en ersättare till kalkbruket som inte är lika känsligt för mekanisk åverkan. anliggande snö och tuffa väderförhållanden över tid. Organiska putsmaterial behöver generellt ytbehandlas med organiska färger för god vidhäftning mellan putsen och färgen som utgör det yttre slitskiktet.
De flesta organiska färger ger en väldigt jämn och ”plastig” yta som är lätt att måla om partiellt, t.ex. efter klotter, utan att det uppstår lika tydliga avgränsningar p.g.a. pigmentskillnader. Detta beror på att deras kulöregenskaper inte påverkas lika starkt av temperatur och fuktförhållanden vid applicering, som kalkfärgernas.
En vanlig organisk färg som vi använder återkommande och gärna rekommenderar vid ytor som utsätts kontinuerligt för avgaser m.m. är Sto Color Lotusan tack vare dess ”självrengörande” effekt och goda andningsförmåga. Dessutom ger den en något mer levande yta än många andra organiska färger, som gärna får lite plastiga och tvådimensionella karaktärer. Även Keim Granital silikatfärg är förekommande i våra projekt, men klassas egentligen inte som en organisk färg, trots att den har lite organiska material i sig, såsom alla dispersionssilikatfärger på dagens marknad. Om underlagets krav på andningsförmågan inte är fullt lika stort, använder vi främst StoColor Silco eller Weber Silco Paint – två färger som är billigare än StoColor Lotusan, men står väldigt bra emot smuts och vatteninträngning. Vid nästan obefintliga krav på andningsförmåga, men mycket höga krav på tätt yttre skydd, såsom t.ex. låga cementsocklar i stadsmiljö eller betongväggar är StoColor Jumbosil ett utmärkt val.
Kalkfärg på puts
Kalkfärg är en typ av vattenbaserad målningsfärg med en traditionell sammansättning där lufthärdande kalk spelar en central roll. Den huvudsakliga beståndsdelen är kalkmjölk, en blandning av våtsläckt kalk (kalciumhydroxid) och vatten, där kalken fungerar som både bindemedel och pigment. Den har vanligtvis en sammansättning av 80-85 procent vatten och 15-20 procent kalk. Användningsområden inkluderar kalkputsade ytor såsom fasader och väggar, både inomhus och utomhus.
För att säkerställa optimal hållbarhet bör den lufthärdande kalkfärgen appliceras på traditionell kalkputs. Detta underlag skapar en kompatibilitet som minimerar risken för skador över tiden, i motsats till andra färgtyper som kan resultera i en hårdare yta än själva underlaget.
En karakteristisk egenskap hos kalkfärgen är dess icke-filmbildande natur, vilket innebär att den inte skapar en hinna som hindrar fukt från att passera. Istället skyddar den öppna strukturen mot skador genom att möjliggöra snabb fuktavdunstning. Dess svaga färgskikt gör att den gradvis eroderar över tid, vilket ger en föränderlig karaktär. Färgen agerar som ett slitskikt, skyddande underliggande puts, och när den tunnas ut indikerar det behovet av att applicera ny kalkfärg.
När kalkfärg appliceras, initieras en process som kallas för karbonatisering, där kalciumhydroxid reagerar med kolsyra och omvandlas till kalciumkarbonat. Denna kristallisering kräver lufttillgång och rätt fuktighet och tar lång tid, vilket betonar vikten av att utföra målningsarbete utomhus under gynnsamma förhållanden.
Kalkens naturliga vita färg kan variera beroende på dess ursprung. För att uppnå andra färger tillsätts kalkäkta pigment, vilket innebär att de måste tåla den alkaliska miljön hos kalkfärgen.
Målning på för-fuktad underlag där kalkfärg och kalkputs delar samma bindemedel, ger bästa hållbarhet eftersom färgen då binder kemiskt till underlaget. Vanligaste metoden är kryssmålning med plafondpensel, och ska då ske vått i vått för att minimera tydliga bomlagsskarvar. Strykningar med kalkfärg kan följas av ett lager kalkvatten för ökad hållbarhet. Fabriksproducerade kalkfärger kan innehålla olika tillsatser för att förändra egenskaper som konsistens och täckning, men dessa kan påverka färgens lyster jämfört med ren kalkfärg.
Kalkfärg ger en estetiskt tilltalande och ”levande” yta som ibland kan upplevas som lätt flammig av personer som inte är initierade i traditionell byggnadskonst och kalkprodukter. Personer inom byggnadshistoriska fakultet och arkitekter med fördjupad kunskap inom ämnet vill däremot framhålla just dessa egenskaper som en ytterst viktig och positiv karaktär hos materialen – till skillnad mot ”platta” och ”tvådimensionella” eller t.o.m. ”döda” fasadytor med organiska jämnare färgmaterial.
De vanligaste kalkfärgerna som vi använder är Webercal 246 kalkfärg våt och Webercal 249 Kulturkalkfärg, men ibland finns särskilda kulturbevarendeskäl att jobba med betydligt dyrare metoder som t.ex. traditionell kalkfärg eller s.k. ”Gotlandskalk”. Vid t.ex. omputsningen av Historiska museet 2011 använde vi en sådan traditionell kalkfärg med järnvitrol som pigmentering för att uppnå roströda nynsar på västra flygeln samt Tekniska gårdens och Rosengårdens fasader. Denna gång ovanpå en genomfärgad kulekalkbruk från Målarkalk AB. Resultatet blev fantastiskt bra och står sig ännu, men tyvärr kan man idag väldigt tydligt se alla senare tillkomna efterlagningar efter mekaniska skador (påkörning och åverkan av olika tillfälliga fästen m.m. på fasaderna).
Att lagningarna framträder så tydligt i fasaden på detta objekt, beror på att Statens fastighetsverk inom sina offentligt upphandlade ramavtal för fastighetsunderhåll, varit bunden att använda sig av andra företag för sådana här lokala lagningar i stället för att kontakta oss som besitter kompetensen att återställa kulörerna ordentligt. Tyvärr är det är väldigt få andra aktörer på marknaden som klarar av att arbeta och laborera fram olika färgnyanser med dessa extremt fuktkänsliga produkter, och just däri ligger materialets stora svaghet då det kan bli dyrt och svårt att hitta någon som kan reparera på ett estetiskt tilltalande sätt, vid eventuella olyckor eller skadegörelse. Även när vi (eller annan som har de rätta kunskaperna) gör sådant blir det oundvikligen kostsamt för beställaren eftersom det är tidskrävande att skapa en miljö inför och efter lagningen, som ger önskad resultat på varje given lagning.
Silikatfärg på puts
Silikatfärg är en typ av vattenburen färg med ett mineraliskt (oorganiskt) bindemedel baserat på vattenglas. Ibland kallas den även vattenglasfärg, och vattenglas kan referera till både kaliumsilikat och natriumsilikat. Dock används huvudsakligen kalivattenglas som bindemedel i silikatfärger.
I Tyskland antogs silikatfärg tidigt som ett alternativ till kalkfärg på putsade fasader inom byggnadsmåleriet. I Sverige var den initialt ovanlig men ökade i popularitet under 1900-talets senare del, särskilt för målning av betongytor.
Silikatfärg är lämplig för starka mineraliska underlag som tegel, betong, cement- och kalkcementputs. När det gäller kalkputs finns delade åsikter om silikatfärgens lämplighet, där vissa leverantörer hävdar att det hårda färgskiktet kan riskera att skapa sprickor i den relativt svaga putsen. Färgen binder kemiskt till det mineraliska underlaget och skapar därmed ett hållbart färgskikt som är motståndskraftigt mot syror och UV-strålning.
Silikatfärg är alkalisk och kan endast pigmenteras med alkalibeständiga (kalkäkta) pigment. Jämfört med kalkfärg kan silikatfärg ge starkare och mörkare kulörer, eftersom den inte innehåller vita partiklar.
Ren silikatfärg består av 100% oorganiskt material och levereras i två komponenter som blandas strax innan målning och måste användas inom kort tid. Den första komponenten innehåller färgen och vissa mineraler, medan den andra är härdningsmedlet eller fixativet. Hur detta görs beror på hur komponenterna levereras, och ibland måste färgen användas omedelbart efter blandningen.
I dispersionssilikatfärg tillsätts organiskt material för att göra färgen bruksfärdig. Det underlättar för konsumenten och möjliggör att kulörer kan blandas direkt i brytmaskiner hos färghandlare. Enligt DIN (tysk standardiseringsorganisation) bör dispersionssilikatfärg ha högst 5% organiskt material för att fortfarande klassas som silikatfärg, men det har observerats att vissa producenter ändå tillsätter högre andelar, vilket påverkar färgens egenskaper.
En nyare variant är sol-silikatfärg, som även innehåller kiselsol, en suspension av små kiselkristaller. Denna typ har ett bredare användningsområde och kan, utöver vanlig användning, även målas direkt på organiskt material. Även sol-silikatfärg kan, med tillsats av högst 5% organiskt material, beredas som dispersionssilikatfärg.
De vanligast använda silikatfärgerna på våra projekt är Weberton 303 silikatfärg och Keim Granital. Även Sto Scandinavia har en silikatfärg som heter StoColor Solical.
Organiska fasadfärger
Organiska färger har bindemedel av organiska material, oftast polymerer d.v.s. plast med det kan även vara olja i linoljefärger. Organiska färger används i regel på organiska putsmaterial för att uppnå god vidhäftning i underlaget. Vid renovering av gammal puts är det i regel lämpligt att prima ytan innan avfärgning. De flesta organiska färger ger en väldigt jämn och ”plastig” yta som är lätt att måla om partiellt, t.ex. efter klotter, utan att det uppstår lika tydliga avgränsningar p.g.a. pigmentskillnader. Detta beror på att deras kulöregenskaper inte påverkas lika starkt av temperatur och fuktförhållanden vid applicering, som kalkfärgernas. En annan fördel med organiska färger är att de bättre står emot insugning av avgaser, urin och vatten vid anliggande snö, jämfört med kalk och KC-färger.
En vanlig organisk färg som vi använder återkommande och gärna rekommenderar vid ytor som utsätts kontinuerligt för avgaser m.m. är Sto Color Lotusan tack vare dess ”självrengörande” effekt och goda andningsförmåga. Dessutom ger den en något mer levande yta än många andra organiska färger, som gärna får lite plastiga och tvådimensionella karaktärer. Om underlagets krav på andningsförmågan inte är fullt lika stort, använder vi främst StoColor Silco eller Weber Silco Paint – två färger som är billigare än StoColor Lotusan, men står väldigt bra emot smuts och vatteninträngning. Vid nästan obefintliga krav på andningsförmåga, men mycket höga krav på tätt yttre skydd, såsom t.ex. låga cementsocklar i stadsmiljö eller betongväggar är StoColor Jumbosil ett utmärkt val
Fasadisolering och tilläggsisolering
Tilläggsisolering, i huvudsak avsedd för värmeisolering av byggnaders ytterklimatskal, innebär att ett extra lager isolering läggs till på befintliga ytor. Vanligtvis genomför vi tilläggsisolering på vindsbjälklag, ytterväggar, fönsterbågar med 2-glasfönster och ibland även golvbjälklag. Syftet är alltid att minska värmeförlusten genom byggnadens ytterklimatskal och därigenom reducera behovet av uppvärmning. Detta leder i sin tur till minskade värmekostnader och minskad miljöpåverkan, men även ett trevligare inomhusklimat för de boende. De tekniska möjligheterna för tilläggsisolering varierar beroende på byggnadens utformning, såsom tillgängligt utrymme för ytterligare isolering ovanpå vindsbjälklaget eller om ytterväggarnas konstruktion möjliggör fästning av ny isolering. Men rent generellt kan man säga att dåligt isolerade väggar, vid sidan av gamla 2-glasfönster, i regel är enklast att åtgärda med en tilläggsisolering i samband med fasadrenovering, för att nå en avsevärd skillnad i energiförlust – eftersom ytorna är så stora.
De vanligaste metoderna för tilläggsisolering av fasader innefattar användning av stenullsskivor eller polystyrenskivor (frigolit). Polystyrenskivor används ofta för isolering av ytor nära eller under mark, men kan också användas högre upp i byggnaden. De senare finns i en mängd varianter med inbördes skillnader i täthet och tjocklek. I hårt utsatta ytor som t.ex. socklar vill man ha täta skivor som tål mekanisk åverkan. På andra ställen vill man framtidssäkra sig mot fuktskador p.g.a. vatteninträning vid eventuella framtida skador i ytputsen, och därför väljer extremt porösa s.k. självdränerande skivor. Ett sådant exempel var försäkringskassehuset i Sollentuna, Bygdevägen 18 som vi 2013 i sin helhet isolerade med systemet STO Therm Vario D ovanpå betongstomme och fasadskivor.
Vid tilläggsisolering av fasader med stenullsskivor, förankras skivorna i underlaget med rostfria infästningar. Isolerings-skivorna bör kunna röra sig fritt i förhållande till underlaget. Ett stålnät fästs ovanpå isoleringen för att armera putsskiktet. För polystyrenskivor brukar putsen ovanpå dessa armeras med glasfiberarmering.
Putsen på isolering utsätts för större rörelser, jämfört med puts direkt på stum husstomme. Därför är rörelsefogar nödvändiga för att förhindra uppkomsten av sprickor. Rörelsefogarna anpassas efter objektet men bör även alltid placeras i hörnen om – inget annat anges av materialets leverantör. Felaktig placering av rörelsefogar vid tidigare isoleringsarbeten eller avsaknad av dessa på kritiska ställen, t.ex. vid burspråk har ofta varit orsaken till tidigare skador på våra renoveringsobjekt. Ibland har fogarna placerats på ställen där de tar in vatten i underliggande konstruktioner, t.ex. precis bredvid balkongplattor utan vattenavvisare, så att vattnet forsat in direkt från balkonger. Även om en rörelsefog tätas finns det alltid risk att tätningsmaterialet över tid släpper eller skadas av fåglar/djur mm, varför man alltid ska projektera bort förekomsten av större vattenansamlingar i närheten av fogar i isoleringen.
Revetering
Revetering är en teknik som används för att klä en trävägg. Ursprunget till ordet kommer från latinets “vestire,” vilket betyder kläda, och det franska “revêtir,” vilket betyder bekläda. Processen innebär att först applicera ett fästmedel på träväggen, vanligtvis träpluggar, vassmattor eller ståltrådsnät, och därefter täcka ytan med puts.
För att uppnå en god vidhäftning mellan puts och träväggar, timmer eller plank krävs förberedelse av ytan. Detta kan göras genom att skapa ojämnheter där putsen kan fästa, såsom att rugga upp ytan, slå i träpluggar, spika på ribbor eller använda vassmattor eller, som det var vanligt förr, ståltrådsnät.
Revetering började användas under 1700-talet med syftet att ge byggnader, särskilt herrgårdsbyggnader, intrycket av att vara konstruerade i sten. Under 1830-talet spreds tekniken även till bondgårdar, främst i södra Sverige. På 1850-talet utvidgades användningen till övriga delar av Sverige och begränsades inte längre till bondgårdar.
Beteckningen “revetering” används för trähus klädda i kalkputs. Det är en gammal metod som har bevisat sin effektivitet, men tjockleken på putsen är av stor betydelse och bör vara minst 30 mm för att säkerställa hållbarheten och funktionen av det bruk-skiktet, eftersom ytterklimatskalet bygger på ett rejält vattenmagasin, som genom tröghet i fuktvandring hindrar vattnet att tränga in i sugande underlagsmaterial och vidare in i fastigheten
Vattenmagasin? Vad innebär det?
Traditionella fasadputssystem bygger på principen med ett ”vattenmagasin” inbyggt i putsen. Det innebär att putsen ska kunna samla upp vatten i form av nederbörd och/eller stänk utan att fukten når putsbäraren (till exempel teglet) och sedan vid uppehåll torka ut igen.
Detta uppnås genom att väggen putsas i flera lager där det hårdaste/tätaste putslagret ligger närmast putsbäraren och ett svagare skikt ytterst. Det svagare bruket har större uppsugningsförmåga än det hårdare närmast putsbäraren. Fuktvandringen stannar av vid det hårdare bruket och skyddar därmed putsbäraren vid nederbörd, och vid torr väderlek sugs fukten utåt där det kan förångas med hjälp av torr luft, sol och vind. Något förenklat skulle man kunna säga att man riktar fuktvandringen utåt.
Vikten av för- och efterfuktning (fukthärdning) vid putsarbeten
Vikten av för- och eftervattning vid putsning kan inte överskattas, då dessa steg utgör grundläggande faktorer för att säkerställa en hållbar och estetiskt tilltalande yta.
För-vattning, eller snarare för-fuktning av underlaget är en kritisk fas i putsprocessen. Syftet med för-fuktningen är att förbereda underlaget så att putsen kan fästa och härda på ett tillfredsställande sätt. Om för-fuktning inte utförs korrekt finns en risk att putsen härdar för snabbt, vilket kan leda till otillräcklig vidhäftning och därmed en försämrad hållbarhet över tid. Det är särskilt viktigt vid arbeten med cementbaserade produkter för att ej i förtid stanna den kemiska processen som ju är en reaktion mellan cement och vatten – något som kan ske om vattnet i putsen sugs in i underliggande material innan den kemiska reaktionen är genomförd. Det är av yttersta vikt att de som arbetar med puts har erfarenhet och kunskap om detta så att för-fuktning sker jämnt och tillräckligt noggrant för att skapa en optimal grund för putsningen.
Eftervattning är lika viktigt som för-fuktning och tjänar flera ändamål. Även eftervattning tillför fukt till putsen för att säkerställa att härdningen fortsätter utan avbrott. Det gäller att hålla en kontrollerad fuktighet under denna fas, även för att undvika för snabb uttorkning vilket – förutom ojämn härdning – även kan resultera i torksprickor. Eftervattning eller efterfuktning föreskrivs i regel tre dagar efter påförande, men hur snart efter påförandet man behöver börja med det beror på alla yttre och inre faktorer som kan påverka uttorkning och härdning. Åtgärdsbehoven och metoderna för att säkerställa lagom fuktighet i ny puts är väldigt väderberoende. Vid särskilt varma och soliga dagar med t.ex. ett vindutsatt läge kan åtgärder mot för snabb uttorkning behöva sättas in omedelbart efter putsarbeten, eller till och med innan. Den obligatoriska för-fuktningen av ytorna är faktiskt en sådan förebyggande åtgärd, men vid behov finns även andra förberedelser som kan göras t.ex. plastgardiner intill fasaden som håller kvar fukten eller sol – och väderskydd av olika slag mm. Ibland kan det vara lämpligt att förlägga påförandet av putsen till eftermiddag och kväll om solen ligger på dagtid, för att undvika solexponering de känsligaste första 12 timmarna.
Sammanfattningsvis är för- och efterfuktning avgörande för att säkerställa en lyckad och långvarig putsning. Dessa steg bör utföras noggrant och med precision för att skapa en stark och hållbar yta som inte bara är funktionell utan även estetiskt tilltalande.
Några vanliga termer i fasadbranschen
- Hålkäl. Hålkäl är benämningen på en stigande övergång mellan balkonggolv och vägg.
- Vattenavvisare. En gjuten klack placerad i möte mellan fasad och balkong. Vattenavvisarens uppgift är att leda bort vatten från fasaden.
- Droppspår. Ett spår i undersidan av balkongen ca 5-10 cm in från balkongkanten vars uppgift är att stoppa vattenvandring längs med undersidan av balkongen så att vatten inte når fasaden.
- Smyg. Del av vägg som vinklar in mot fönstret eller dörren.
- Burspråk. Ett mindre utkragande fasadparti.
- Sockel. Avskild byggnadsdel som finns närmast marken eller andra horisontella ytor t.ex. balkonger. Sockeln består vanligtvis av mer tåliga material på grund av att den ofta är utsatt.
- Spritputs. En ytputs, ofta genomfärgad, med grovkornig struktur. Slås traditionellt på för hand.
- Kvaderputs. Fasadputs som ska efterlikna murade stenblock. Putsen har horisontella och vertikala listdragningar vilket ger illusionen av solida block.
- Putsbärare. Kan syfta till byggnadsstommen eller annat material varpå putsen ska påföras. T.ex. tegel eller fasadskiva.
- Utstockning. Utjämning och uppbyggnad av puts innan den slutliga putsen påförs.
- Avfärgning. Målning av en putsad fasad.
- Putshylla. Bockad avsats på fönsterbleck eller andra plåtdetaljer i anslutning till puts.
Innehåll
Text av:
Toni Vanhatalo
Toni Vanhatalo, erfaren företagsledare inom arbetschef- och platsledningsroller, specialiserad inom betong-, fasad- och energiutredning. Expert på åtgärds- och underhållsplaner med fokus på miljö- och kvalitetssäkring inom olika projekt."
Dela artikeln:
Berätta hur vi kan hjälpa dig!
Kontakta oss direkt på telefon eller fyll i formuläret nedan så kontaktar vi dig inom kort.
