Putsbruk och putsfasader

Denna typ av puts, som innehåller både kalk och cement, är vanligast idag. Blandningen består av 1 del kalkcement till 3 delar sand för både murning och putsning. Det är viktigt att notera att det inte bör användas för att bättringsputsa en fasad som ursprungligen putsats med rent kalkbruk, eftersom det är starkare och kan orsaka sprickor.

Sto Color Lotusan, Keim Granital, StoColor Silco, Weber Silco Paint, StoColor Jumbosil.

Kalkfärg ger en estetiskt tilltalande och ”levande” yta som ibland kan upplevas som lätt flammig av personer som inte är initierade i traditionell byggnadskonst och kalkprodukter. Personer inom byggnadshistoriska fakultet och arkitekter med fördjupad kunskap inom ämnet vill däremot framhålla just dessa egenskaper som en ytterst viktig och positiv karaktär hos materialen – till skillnad mot ”platta” och ”tvådimensionella” eller t.o.m. ”döda” fasadytor med organiska jämnare färgmaterial.

De vanligaste kalkfärgerna som vi använder är Webercal 246 kalkfärg våt och Webercal 249 Kulturkalkfärg, men ibland finns särskilda kulturbevarendeskäl att jobba med betydligt dyrare metoder som t.ex. traditionell kalkfärg eller s.k. ”Gotlandskalk”. Vid t.ex. omputsningen av Historiska museet 2011 använde vi en sådan traditionell kalkfärg med järnvitrol som pigmentering för att uppnå roströda nynsar på västra flygeln samt Tekniska gårdens och Rosengårdens fasader. Denna gång ovanpå en genomfärgad kulekalkbruk från Målarkalk AB. Resultatet blev fantastiskt bra och står sig ännu, men tyvärr kan man idag väldigt tydligt se alla senare tillkomna efterlagningar efter mekaniska skador (påkörning och åverkan av olika tillfälliga fästen m.m. på fasaderna). 

Att lagningarna framträder så tydligt i fasaden på detta objekt, beror på att Statens fastighetsverk inom sina offentligt upphandlade ramavtal för fastighetsunderhåll, varit bunden att använda sig av andra företag för sådana här lokala lagningar i stället för att kontakta oss som besitter kompetensen att återställa kulörerna ordentligt. Tyvärr är det är väldigt få andra aktörer på marknaden som klarar av att arbeta och laborera fram olika färgnyanser med dessa extremt fuktkänsliga produkter, och just däri ligger materialets stora svaghet då det kan bli dyrt och svårt att hitta någon som kan reparera på ett estetiskt tilltalande sätt, vid eventuella olyckor eller skadegörelse. Även när vi (eller annan som har de rätta kunskaperna) gör sådant blir det oundvikligen kostsamt för beställaren eftersom det är tidskrävande att skapa en miljö inför och efter lagningen, som ger önskad resultat på varje given lagning.

Revetering är en teknik som används för att klä en trävägg. Ursprunget till ordet kommer från latinets “vestire,” vilket betyder kläda, och det franska “revêtir,” vilket betyder bekläda. Processen innebär att först applicera ett fästmedel på träväggen, vanligtvis träpluggar, vassmattor eller ståltrådsnät, och därefter täcka ytan med puts.

För att uppnå en god vidhäftning mellan puts och träväggar, timmer eller plank krävs förberedelse av ytan. Detta kan göras genom att skapa ojämnheter där putsen kan fästa, såsom att rugga upp ytan, slå i träpluggar, spika på ribbor eller använda vassmattor eller, som det var vanligt förr, ståltrådsnät.

Revetering började användas under 1700-talet med syftet att ge byggnader, särskilt herrgårdsbyggnader, intrycket av att vara konstruerade i sten. Under 1830-talet spreds tekniken även till bondgårdar, främst i södra Sverige. På 1850-talet utvidgades användningen till övriga delar av Sverige och begränsades inte längre till bondgårdar.